:'(  :'(  :'(  :'(  <3  :'(  :'(  :'(  :'( Idag fick jag frågan varför jag är så rädd. Vadå rädd? Jo det var någon som sa att du får ångest när du tänker på döden, är det sant?

Vad svarar man på sådan fråga, men det här är ingen lek, det är allvar och kräver ett svar så nära sanningen som det bara går.

Jo, så är det och jag vet inte varför, men det började efter olyckshändelsen, även det är oförklarligt. Jag var inte så förut så varför det ändrade sig kan jag inte svara på.

Och jag som trodde du kunde säga något som kunde hjälpa mig, kan du inte fundera på saken?

Jo fundera kan jag nog men om jag är rätt person till att ge råd eller så vet jag däremot inte. Före olyckan trodde jag på ett liv efter detta men nu är jag helt tom på de tankarna. Men vi kanske kan prata om det, kanske jag själv också får ut något positivt av det. Det är ju inget samtalsämne man brukar tala om hur som helst. Men inte ikväll, vi kan se när det passar oss bägge. Blir det bra?

O ja, hoppas jag inte begär för mycket av dig bara.

Nå ja, jag kan ju alltid säga nej, men vi låter det vara för nu, svarade jag.........kram bästa bloggvänner


                                     :'(  :'(  :'(  :'(  <3  :'(  :'(  :'(  :'(